Spår

Grundförutsättningarna för att träna spår är inte speciellt avancerade.

spar mathilda

En intresserad förare och en samarbetsvillig hund kommer man långt med. Men givetvis är allt mycket lättare om föraren vet ungefär hur hunden fungerar.

Att det finns en samarbetsvilja hos hunden och en förare som vet ungefär hur han kan/ska belöna sin hund på rätt sätt.

- Har hunden rört sig mycket i skog och mark?

- Tycker den om ”katt- o råttalekar”, kämpa om ett föremål etc.

- Har föraren sett någon ”färdig” spårhund i arbete?

Om inte, kan detta vara bra att börja med - att få se tre- fyra hundar i arbete. För det är ju så att även om man har tränat ungefär likadant kommer hundarna inte att se likadana ut, varken vid spårupptag, slag eller när de verkligen spårar. När man börjar spårträningen kollar jag vindförhållandena.

Jag vill att hunden ska arbeta med låg näsa i spårkärnan. Alltså medvind. Dessutom vill jag gärna veta exakt var jag gått, jag letar gärna upp två ”syften” (ordentliga riktmärken). Varför är det nu så viktigt? Jo, jag vill gärna berömma min hund när den utför det rätta arbetet (spåra framåt med låg näsa) Jag använder gärna fält att börja träna spår på.

Förarna går inte vilse, korsar varandras spår och trasslar inte in sej i lina el. koppel lika lätt som i skogen. Dessutom har alla möjlighet att se varandra och kan då diskutera igenom övningen och planera vad man behöver tänka på till nästa spårövning. Jag ser det som en klar fördel för både grupp och instruktör eller handledare att träna i öppen terräng.

Det är svårt att hänga med och se vad som egentligen händer i skogen och bara de första ser någotsånär. Vad jag tycker är den största svårigheten när man har spårkurser är att föraren ofta hänger upp sej på ett ”dåligt” spår. När ekipaget inte lyckats att genomföra spåret på ett (ofta enligt föraren) nöjaktigt sätt, så hänger man läpp och tycker att man har ”förstört” en massa. Fel säger jag. Jämför med lydnads- eller uppletandeträning. Om något inte blir som man tänkt sej, gör man om. Varför skulle det vara så konstigt i spåret? Jo, man har lagt ett långt spår på 1 km, som legat i över en timma och man hinner inte lägga ett till samma dag. Varför inte lägga kortare spår och flera stycken?!

Kanske punktträna det man har problem med. När man har en nybörjarkurs brukar jag inte bry mig om fall förarna har införskaffat sele och lina.

Det går lika bra med ett vanligt halsband och ett koppel på ca 2,5-3 m. När föraren sen blir intresserad så kan de ju gå och handla.

Mitt sätt att träna spår på kräver inte lina innan man i stort sett är klar för tävling. Jag tränar i koppel/kort lina för att inte hunden skall skapa ett spårbeteende som är att slå fram och tillbaka över spårkärnan utan kunna ”lägga sej i” spårkärnan och hålla sej där större delen av spårarbetet.

Före första spårövningen med hunden tar vi reda på:

vad tycker hunden om ex. trasa, snörleksak, boll eller fungerar det kanske att köra med spårpinne? Spårpinnen kan lika gärna vara en skogspinne med vittring på. Jag vill att hunden skall använda synen så lite som möjligt. Alltså inga jättesaker. Var skall vi gå spåret? Hur långt ska det vara? Vilken väg går jag tillbaka? Dessa frågor skall vara klara innan man ger sig ut och går spåret.

Jag börjar alltid med ”spontanspår”. Alltså ett rakt spår på mellan 10 och 50 meter beroende på hundens ålder. När spåret legat 10-20 minuter tar jag hunden i halsband och koppel och går mot spåret. Tar hunden upp spåret går jag med och berömmer lugnt och sansat.

Om hunden inte tar spåret går vi bara över detsamma och kommer tillbaka till spåret en liten bit längre fram. De flesta hundar (över 12 veckor) kommer självmant att ta spåret och följa det av nyfikenhet. Bry dig inte om ifall hunden är lite tveksam och ”frågande” i början, intensiteten kommer längre fram.

Jag brukar inte använda näring i spåret. Inte så att jag är emot korv, jag tycker bara inte det verkar göra så mycket nytta, å andra sidan gör det ingen skada heller. Jag brukar däremot använda godis som ”slut” ganska länge eftersom jag upplever att föremål ofta har för stor dragningskraft i början.

Min uppfattning är att man inte ska ge mallen synretningar annat än som problemlösning och då först sedan man provat ”allt” annat. OM man känner sig tvingad att ta till syn: Någon håller hunden som får titta de första tre-fyra metrarna, INTE mer. Hunden har ett intresse åt ett visst håll men har bara ett synintryck en liten bit.

Oftast tar hunden till luktsinnet när den inte tar sej framåt på något annat sätt. Föraren skapar ett intresse för föremålet (eller godis) går ut ca 2 meter gör en påsläppspunkt antingen genom avstamp i marken eller en snitsel. Hunden tas bort efter ca 4 – 5 meter. Bakom buske eller dyl.

Föraren går spåret, lägger föremålet, går tillbaka till strax innan påsläppspunkten där hunden leds fram. Här är det meningen att intresset skall hållas kvar vid det försvunna alltså inga hälsningsceremonier från förarens håll utan lugnt och fint. Man kontrollerar att inget stryphalsband är kopplat och att man har ett koppel på ca 2½ - 3 m. Hunden tas fram till påsläppspunkten där föraren gör ett sk. direktpåsläpp (handen ända ner i marken i spårkärnan).

Efter en kort stund brukar hunden kunna fokusera på spårvittringen och går framåt. När hunden sätter ner näsan, spårar framåt i kärnan berömmer jag. De första gångerna kanske hunden stannar upp när vi pratar men det går över snabbt.

Jag vill gärna kunna prata med och berömma min hund när den arbetar. Flera gånger under det första spåret blir jag tvungen att stanna. Jag stannar när hunden spårar ”för brett” eller försöker ta sej fram med hög näsa. Inga ryck, ingen påvisning, ingenting händer. Vi väntar ut hunden, när den efter ett tag går ner med näsan i spårkärnan berömmer vi igen.

Detta kan i vissa fall upprepas kanske 15 – 20 ggr på de första spåren, men det blir mindre och mindre och jag tycker att det lönar sig att ha is i magen och vänta ut hunden för att skapa det rätta beteendet.

Väl framme vid slutföremålet leker jag på det sätt hunden tycker om (kamp, katt å råttalek och/eller byte med godis). Därefter kopplar jag hunden och går lugnt därifrån. Jag höjer upp det vi ska introducera och sänker allt annat runt om. Vill gärna att hunden ska längta efter att få göra mer saker tillsammans med mej.

Ta tid sätt er ner i gräset och diskutera. Vad var bra, vad var mindre bra. Vad är viktigt att tänka på med den här typen av hund. Hur ska nästa övning se ut. Vad ska man tänka på. Finns det möjlighet att göra ett kort spår till direkt.

Detta kan vara viktigt om det inte alls blev bra i förra övningen. Jag tror inte att det är någon katastrof för hunden men det är viktigt att föraren känner sig nöjd med dagens övning. Ni vet hur lätt man överför sinnestämningar! På detta sätt kör jag massor av träningstillfällen. Vad jag förändrar medvetet är underlag. Tar bort synretningen och lägger till signaler såsom kommandoord och sele + lina.

Jag arbetar hela tiden med att få upp ett stort föremålsintresse om det inte finns (för då ska det underhållas). Så fort som möjligt i min medvetna spårträning går jag över till pinnar. Gärna skogspinnar, eller andra föremål av ungefär samma storlek eller något mindre.

Jag tränar gärna minst 3 spår vid varje träningstillfälle. Lite olika med tanke på vilken hundtyp man har att göra med om jag lägger alla 3 spåren för att sedan hämta hund eller lägger ett och går det sedan direkt. Fortfarande tränar jag mycket i öppen terräng med klara riktmärken att följa. Härifrån kan man på ett tidigt stadie lägga in medvetna förlednigsspår.

För att sedan ihop med träningskamraterna kanske kunna köra korsande spår och släppa på samtidigt. Eller att ha med en hel grupp bakom sej i spåret utan att hunden/hundarna bli störda. Tiden har jag inte nämnt. Den spelar ingen större roll om det inte är extrema förhållanden. Mellan 10 min och 1 timma är inga problem för våra hundar så varför bli nervös för att spåret ska hinna gå bort eller vara för färskt.

När man senare punkttränar för att tävla akl eller lkl så är det klart att jag gärna ligger på den stipulerade cirkatiden. För att ge hunden största möjliga introduktion för vad som komma skall. Vinklar tränar jag in när första övningarna sitter stadigt. Alltså när hunden är motiverad att spåra, vill ligga i spårkärnan större delen av spåret och tycker det är toppen att finna apporten. Dessa gör jag medvetet och med planering.

T ex: om jag lägger en högervinkel startar jag spåret med sidvind från vänster. Kör med lina eller koppel som är ca 5 m. När hunden kommer fram till vinkeln försöker jag titta vad som händer. Hur långt går den över vinkeln. Vad händer med kroppshållning, svansföring hos hunden osv. Behövs det, går jag med de 5 m efter vinkeln. Sedan stannar jag i riktningen rätt fram. Jag ger alltså inte hunden någon hjälp genom att vända mej åt ”rätt håll”.

Iakttar hur hunden arbetar och berömmer hunden när den tar upp spåret igen. Ofta går hunden över vinkeln med någon enstaka meter men slår snabbt in igen. Jag tror att det beror på att vi har lärt dem att ligga i spårkärnan. Därför har de inte svårt att följa även vinklar. Skogsspåren introducerar jag på samma sätt som första fältspåret. Icke förarspår lägger jag också in i ett senare skede. Fortfarande vill jag att vi som ekipage skall känna en stor trygghet i vad vi håller på med.

Inte hamna i den där tveksamma tanken om hunden gör rätt, om jag verkligen kan läsa hunden så jag hänger med även om det är osannolikt att någon gått där. Men när jag tränar mina första icke förarspår går de till precis som första övningarna. Kommer fram till var spårläggaren skall gå så jag har möjlighet att berömma hunden när den utför rätt arbete.